Efter en underbar yogahelg kommer tankar-reflektioner!
Vi pratade mycket om risken att skada sig.
Osäkerhet, rädsla tänk om jag gör fel.
Jag sugs tillbaka till när jag var 12 och fick min första häst, hon var ett år.
Enligt hästmänniskor och andra "kloka"- Inte köper man en unghäst till sin 12-åriga dotter som bara ridit sporadiskt på ridskola.
Men jag var jättelycklig över min häst! Efter skolan satt jag ofta hos henne i hagen, på en sten och gjorde min läxa!
Vi blev ett team! Det var verkligen inget problem att rida in henne.
Fast jag inte kunde.
På våra ridturer i skogen satt jag bak och fram, jag låg på knä det var aldrig några problem.
Vi lekte, hade roligt det fanns verkligen inga begränsningar.
Härligt när jag tänker tillbaka på känslan, den ligger ju där fortfarande i mitt cellminne.
Jag fortsatte på ridskola, jag var ju tvungen att lära mig rida på riktigt.
Det jag lärde mig där tog jag hem.
Lärde mig ha sporrar, spö!
Hästar ska gå på tygel, ha inspänningar!
Ridningen i skogen förvandlades till att rida på ridbana TRÄNA.
Jag gjorde gårdsplanen till min ridbana. Verkligen till mammas förtret, det blev en massa hovspår/upptrampat.
Efter varje ridpass fick jag kratta gårdsplanen.
En dag hade jag äntligen lyckats tjata mig till inspänningar! Gissa om jag var snabb att prova.
Hon protesterade, jag lyssnade inte-jag hade ju lärt mig hur det skulle va och framförallt se ut!
Äntligen satt dom på plats, snyggt!
Den känslan kommer jag också ihåg!
Nu såg hon ut som hästarna på ridskolan, en riktig häst!
Hon såg det inte riktigt på samma sätt.
För henne fanns det bara en lösning på sitt problem...så hon reste sig!
Stegrade för att komma undan, bli fri!
Helt plötsligt var jag ett hot!
Vi slår runt! Går rakt bak över staketet, landar i mammas rabatt Tack & lov! Där var ju mjukt!
Där låg jag med en häst i mitt knä, hon låg över mitt vänstra ben helt på sidan.
Jag fick först kolla mig själv sen henne, lever hon? kan hon röra sig? har hon brutit något?
Jag har bara en möjlighet det var att tvinga henne upp, jag fick använda mitt spö, piska tills hon reste sig.
Hon var ju i chock, allt gick så fort.
Men vi var hela!
Sammanfattning på detta!
Jag hade ingen kunskap om hur man egentligen rider in en häst, men jag hade lekfullheten, glädjen känslan av att jag kan allt- ingen oro alls bara lycka!
Vi var ute i skogen skrittade, travade, galopperade njöt hade roligt!
En öppenhet, nyfikenhet, glädje!
Den känslan är otroligt viktig.
Sen ville jag lära mig rida.
Blev en duktig elev, kom hem med "lärorna" teknikerna. Verkligen stängde in min häst.
Från skogen-till gårdsplanen- begränsad yta/kontroll.
Sporrar(jag lovar dom finns kvar i en låda, jag hade många olika par) spö & det värsta av allt inspänningar-tala om att ta bort friheten, rörligheten.
Skador? Olyckor? Smärtor?
Ja, inget hände när vi lekte, hade roligt & kommunicerade inte en enda gång!
Problemen kom när jag började låsa in henne, stänga in henne, begränsa henne på alla plan!
Med detta vill jag säga.
Ha lekfullheten, nyfikenheten var inte så rädd att göra fel.
I den känslan är det inte farligt.
Det är när vi inte lyssnar på känslan, bara tar till oss tekniker utan att reflektera vi är ute på hal is.
Så hitta den här fria känslan i dig, barnets nyfikenhet, glädje, öppenhet!
Lek, exprimentera!
Som sagt upptäck, ha roligt!
Inom allt, inom alla områden!
Detta är min historia, mina läror som jag delar eftersom minnet kom tillbaka så starkt efter helgen.
Nu som vuxen kan jag reflektera.
Se på händelsen, lära ur den!
Tack <3
